Berättelser

Under denna rubrik samlar vi historier, berättelser och kuriosa.

– Sockenbor berättar –

Här har ni möjlighet att skicka in era berättelser om hur ni minns er barndom i Bunkeflo socken. Eller kanske återge vad era föräldrar berättat om sin barndom.

 

 

 Vi börjar med Bunkeflo Gilles Ålderman

Arne Alexandersson

En intervju för Lokalavisen i Skanderborg på Jyland

 

 

Lennart Knutsson skickade in ett elevfoto från Bunkeflo skola tillsammans med en berättelse om hur han minns skolan och 1950-talet.

Översänder ett klassfoto från Bunkeflo skola taget läsåret 1954/55. Denna skola i tegel låg precis över gatan åt samma håll som kyrkogården när man kom från Bunkeflo gamla kyrka (ett par hundra meter från kyrkan).


I varje klassrum fanns de två klasser med samma lärare. I detta fall var det första och andra klass som hade sin lektionssal på bottenvåningen i skolan, närmast skolgården och vägen. På samma våning mot trädgården (västerut) undervisade Ebba Jeppsson tredje och fjärde klass. En våning upp hade John Johnsson hand om de högre klasserna, femman, sexan och möjligen en sjunde klass. John Johnsson var dessutom i många år kommunfullmäktiges ordförande i Bunkeflo Kommun. Dessa förhållande gällde under de två läsår som jag själv gick på skolan, 1953/54 och 1954/55.

Med vår lärarinna, Anna Andersson, som är med på bilden, åkte vi Rundan i Malmös kanaler denna dag och gick runt i Kungsparken. Anna Andersson bodde i huset mellan skolan och kyrkan högst upp, ovanför vår gymnastiksal, tillsammans med sin gamla moder. I samma hus hade vi skolbespisning som fanns redan det första året som jag gick på skolan, hösten 1953. På andra våningen hade också John Johnsson Kommunens bibliotek, jag vill minnas att det hade öppet en gång i veckan, på tisdagskvällarna.

bunkeflo-skola-1954-55-lennart-knutsson.jpg

(Fotot finns också tillsammans med många andra klassfoto under fliken "Skolfoto")

Med på klassfotot är från vänster i översta raden Lisbeth Larsson, nästa flicka i den stickade koftan minns jag inte namnet på, därnäst står Ann-Marie Åberg som bodde på Wilhelmsberg, Bodil Hansson, Anita Sjöö som liksom sin broder Rolf bodde i Naffentorp.

I mellan raden står Kjell Ekdahl längst till vänster och han bodde mitt i Bunkeflo by, därefter följer jag själv som då bodde på Erlandsro, nästa elev hette Ulf, därefter följer tvillingarna Kalle och Erik Nilsson som bodde på Setha-Gården. Längst till höger i mellanraden sitter Lars Södergren som bodde i Naffentorp. Från vänster i den nedersta raden sittet Lars-Åke Larsson som bodde i Vintrie by, Sven, Rolf Sjöö som var bror till Anita, därnäst sitter Bengt Nilsson som bodde i Vintrie by, därefter Torsten Persson som även han bodde i Vintrie by, Erik, och längst ut till höger sitter Mats Weibull som bodde på Vintriegården.

Av de sittande gick samtliga i första klass med undantag för Torsten Persson och Mats Weibull. Även Kjell Ekdal gick i första klass. Det kan ha varit ytterligare någon eller några elever till som gick i första klass som Ulf och kanske även flickan snett ovanför honom till vänster som jag inte minns namnet på. Med något enstaka undantag var de som gick i första klass födda 1947 medan de som gick i andra klass var födda 1946.

 

Efter några dagar kom det ett mail till från Lennart med mer information om livet i Bunkeflo by.

 

Det var trevligt att skolfotot med tillhörande text uppskattades !

Till den text jag bifogade i mitt förra mail kan jag tillfoga att " Läraren "som elverna allmänt sade, John Johnsson, bodde i skolbyggnadens norra del och hade utsikt mot trädgården som låg precis väster om skolan. John bodde där tillsammans med sin hustru Signe. Det var inte tillåtet för eleverna att gå in i  "Lärarens " trädgård. Överhuvudtaget hade alla elever stor respekt för John Johnsson som inte tvekade att ge dem som var uppstudsiga en örfil eller lugga dem i håret.

En gång om året hade John en dag då det visades film på skolan. Han tog då dit en projektor och det visades film en stor del av dagen. Filmerna var nästan undantagslöst i svart och vitt och mestadels av fakta- och utbildningskaraktär . Men på den tiden var barnen inte så bortskämda och filmvisningarna uppskattades mycket som ett avbrott i den vanliga undervisningen.

Alla lärare och lärarinnor bodde aldeles i närheten av skolan. Anna Andersson bodde i huset bredvid mot kyrkan till och Ebba Jeppsson bodde på närliggande gården Stolpaberga.

På skolgården som huvudsakligen vette ut mot den stora förbifartsvägen lekte vi  ofta "Pjätt " på rasterna och spelade faktiskt då och då kula.

Då kyrkan låg nära skolan hände det ibland, särkilt i juletider att vi under ledning av Anna Andersson gick in i kyrkan och sjöng psalmer och andliga sånger till ackompanjemang av pampig orgelmusik.

Inne i klassrummet stod en mindre orgel som Anna Andersson ofta spelade på. Jag vill minnas att det förekom en kort morgonandakt varje dag innan undervisningen började. Ibland tog Anna med oss till idrottspaltsen. Vi hade en gymnastiksal alldeles i närheten av skolan men på idrottspatsen kunde vi spela boll och ägna oss åt lek och dans. Vintrie idrottsplats är numera borttagen.

Något år innan bilden togs öppnades en sjävbetjäningsaffär, Solidar med godisautomat utanför, mitt i Vintrie by. Själv hade jag aldrig förut handlat i en självbejäningsaffär och detta gällde nog för de flesta. Fortfarande fanns det tre traditionella lanthandelsaffärer i området, handlare Persson vid Vintrie station, Axel Nilsson i Vintrie by och Borgs i Skumparp.

Vi som bodde österut i Vintrie använde  " Handlare Persson " medan övriga företrädesvis handlade hos Axel Nilsson. Det fanns knappast utrymme för ytterligare en affär f.a. inte när det blev allt vanligare att folk skaffade sig en egen bil och åkte in till Malmö och gjorde sina inköp. 1967 (tror jag det var) stängde Axel Nilsson som sista handlare i området sin affär.

Det underlättade inte för lanthandlarna att det till alla gårdarna i trakten körde ut brödbil, fiskbil, bryggare (Johnssons Bryggeri i nere vid Bunkeflostrand) och i vissa fall en bil som levererade köttvaror. Köttbilen i trakten kördes av Diebitch som bodde på Svågertorp, det ursprungliga Svågertorp som bestod av en husklunga längs en grusväg belägen vid sidan av en pilevall mellan Katrinetorps och Erlandsros marker. På Erlandsro, där jag själv bodde, hade vi svin varför vi inte utnyttjade Diebitchs tjänster.

Vidare fanns vid denna tid minst 2 smeder i området, vi använde  Smed Lundgren nära Vintrie Station. Det fanns också ett konditori och en skomakare. På Setha-gården nodöst om byn fanns en sadelmakare.

Fram till tidigt 1960-tal hämtades posten till de kringliggande gårdarna varje dag varje dag  kl 8.30 sedan den levererats med tåget. Sedan tog lantbrukaren hem posten till samtliga familjer som bodde på gården och vidareutdelade den till dem. Detta pågick fram till omkring 1960. Även Sydsvenska Dagbladet hämtades på "Posten" medan landsbygdens gamla tidning  Skånska Dagbladet av tradition delades ut i postlådan på gården. Från början av 1960-talet kom även Sydsvenskan hem i brevlådan.

 

I ett tredje mail bjuder Lennart på en inblick i livet på gårdarna i byn.

Mycket av det jag skrivit ner om livet i Bunkeflo Kommun och Församling handlar om hur förhållandena var under företrädesvis 1950-talet.  Det är ungefär så långt bak i tiden som jag kan minnas och därefter ändrade sig förhållandena snabbt i Kommunen. Vad jag förstår kommer Bunkeflo Församling om ett par år att slås samman med Limhamns församling till Limhamn-Bunkeflo församling. Församlingen har numera flyttat huvuddelen av sin verksamhet ner till Bunkeflostrand, där de flesta invånarna i församlingen bor. För ca 10 år sedan var pastorsexpeditionen fortfarandebelägen strax norr om Bunkeflo skola.

Under 1950-talet såldes de flesta kreatursbesättningar ut och i stort sett alla arbetshästar försvann från gårdarna. När jag gick de första åren i skolan hämtade vi fortfarande mjölken varje morgon i kostallets mjölkrum. Erlandsro, som ägdes av Ture Knutsson, var med i en tröskförening, i denna var också Sigurd Andersson (Naffentorpsgården), Oskar Nilsson (Almlid) och Tage Wigre (Ingvalla) medlemmar. Fram till dess att korna auktionerades bort (för Erlandsros del år 1955) ställdes ett stort tröskverk med tillhörande motorvagn och halmpress upp mitt på gården. Kornet eller vetet som kom från åkern i form av kärvar tröskades och säden blåstes upp på magasinet via plåtrör medan halmen pressades upp på halmloftet ovanför kostallet.

På loftet vidtog ett hårt arbete med att se till att halmbalarna staplades (lavades) ända upp i taknocken. På den tiden drevs tröskverket huvudsakligen av stora remmar. Det gick åt ett par dagar att ställa i ordning tröskverket och när det sedan startades tog det lång tid innan det var uppe i full fart. Sedan gick tröskverket större delen av arbetsdagen. Många människor var engagerade i "Tröske arbetet",  inte bara gårdens eget folk och deras fruar och vuxna barn utan även folk från de gårdar som var med i tröskföreningen.

Tekniken gick emellertid snabbt framåt under dessa år och traktorer ersatte snart helt arbetshästarna medan själva tröskearbetet efterhand började äga rum ute på fälten, till att börja med bogserades tröskorna och drevs via traktorns kraftöverföringsdrag.

Tyvärr togs mycket få bilder av den tidens omfattande tröskearbete, i all fall vad gäller Erlandsro. Jag undrar därför om någon annan har foton från tröskningen med den stationära tröskan, gärna från någon släkting till dem som ingick i tröskföreningen. Men överhuvudtaget är vältagna foton från denna verksamhet med maskiner, människor och hästar intressanta. Få bilder, om ens någon, finns på kobesättningarna och allra minst finns bilder inifrån kostallen med mjölkningen som efterhand kom att förssigå med maskin liksom annan hantering som skedde där.

Av de ovan nämnda lantbrukarna bor idag endast släktingar till Ture Knutsson kvar på sin gård. Det är barnbarnet Helena gift med Magnus Knutsson. Sigurd Anderssons släkt bodde på Naffentorpsgården i flera generationer och en bok skrevs som handlade om detta, Nilla. Författaren till denna bok från 1944 där handlingen utspelade sig på den kringliggande landsbyggden skrevs av Gustaf-Adolf Nilsson. Enligt Sigurd Andersson var " Nilla" i romanen hans moder. Men Sigurd blev den sista i släkten som bodde på Naffentorpsgården. På Vintriegården bor Gunilla Rogmark, dotter till förre ägaren Hugo Weibull, gift med Bertil Rogmark.

 Ture Knutsson och Hugo Weibull köpte sina gårdar under mitten av 1930-talet. Den åkermark på 150 tunnland som en gång tillhörde Erlandsro är idag i princip fullständigt bebyggd eller belagd med vägar. Dels av den bebyggelse som ligger på vad som idag benämnes Svågertorp men även den mark som låg söder och väster om gården är tagen i anspråk för motorvägen och järnvägen till och från Öresundsbron.

 Med vänlig hälsning

Lennart Knutsson

Vi tackar Lennart för att han öppnat ett fönster mot barndomsåren, och låtit oss få del av allt det som många av oss så väl känner igen. Nu får vi hoppas att fler skickar in sina berättelser och bilder, så minnet och bilden av livet i gamla Bunkeflo socken kan få leva kvar.

Vebbmäster

Kuriosa

Skånes tillkomst.

skane-gillet.jpg 

På jorden fanns det från början inga hav. Skåne täckte då hela jordens yta. Så småningom bredde vatten ut sig över de låglänta delarna, och till slut var det bara en femtedel kvar som inte var vattentäckt.

 Hade jordskorpan inte börjat röra på sig, så att olika kontinenter bildats, hade hela världen fortfarande bara bestått av ett stort Skåne omgivet av vatten.

Livet skapades för nästan 4 miljarder år sedan i vattnet som omslöt Skåne. För omkring 350 miljoner år sedan steg de första levande varelserna i land vid Stenören i Bunkeflo. Den första Skåningen var född! Från denna varelse har sen allt landliv utvecklats.

Alla är vi alltså Skåningar från Bunkeflo, och Skåningen är inte som alla andra. Framför allt så är han vacker.

Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller medelpadingens kutryggiga dolskhet.

Nej, Skåningen är i sanningen en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig. Ändå - allra vackrast är han inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.

Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken, en klokhet och en känslighet som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma.
 
- "Jaja", ska du höra honom säga, "de bler nock bra me de". Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har Skåningen lärt sig att kommer bara tid så kommer säkert också råd. 

Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala gängor förr eller senare. Detta hindrar inte att Skåningen lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.

En gång på en tågresa träffade några breda Skåningar, som alla varit med i finska vinterkriget, Kung Gustav V. När Kungen hörde att det var krigsveteraner från finska vinterkriget ville han höra hur det hade varit där borta. Värst hade det varit på karelska näset ett tag. Där hade den ryska övermakten tidvis varit oerhörd. 

Det föll då sällskapet in att han som låg och sov på en tågbrits i kupén, verkligen varit en av dem som stått mitt i kulregnet. Han måste väckas och fås att berätta. Alltså väcktes den sovande. "Hur var det på karelska näset, den gången", undrade Kungen.

Den nyss väckte tittade sig omkring med trötta ögon. Sen sa ha:
- Jaså é de du, jo, där va hitt.
Sen vände han sig på andra sidan och somnade om.
Sådan är Skåningen. Inget imponerar på honom, och han bävar inte för att va me där de e hitt.

oresundsbron-speglad-kram.jpg

 

Protokollutdrag från 1924-04-07

$4

"Då cyckelåkandet inom Bunkeflo socken i stor utsträckning efter mörkrets inbrott ej har sina cyckellycktor tända och då detta ofog lätt kan vålla olyckshändelser, så har kommunalnämnden vid sammanträde den 22 dennes beslutat, att envar cycklist som färdas inom socknen efter mörkrets inträdande i enlighet med vägtrafikstadgan, förpliktas att hava tänt ljus å sina cyckellycktor.
Den som bryter emot denna föreskrift medför böter och kommer att åtalas vid laga domstol.
Nämnden uppdrog åt ordf. att kungöra detta dels i tidningarna Arbetet och Sk Dagbladet en gång samt på vissa anslagstaflor inom kommunen."

Att justera detta protokoll utsågos Olof Wahlstein och Anders Samuelsson.
Vid protokollet
Henning Lindén

Justerat!
Anders Samuelsson   Olof Wahlstein